Recension: Cicamed Discovery Kit

I min ständiga "gräset måste väl ändå vara grönare" jakt på den perfekta hudvårdsrutinen fastnade min blick för några månader sedan på det svenska ekologiska märket Cicamed. Ekologiskt är ju alltid trevligt och jag lever i den lyckliga villfarelsen att Sverige alltid står för viss trygghet (om en berg-och-dalbana går sönder utomlands beror det på bristande kvalité och säkerhet, om den går sönder på Liseberg är det en helt och hållet slumpartad olycka som ingen hade kunnat förutse). En annan fördel var att produkterna inte var alltför många (jag kan bli lite stressa och överväldigad när ett märke har tjugo olika serier med trettio olika produkter i varje) och att priset var överkomligt.

Idealiskt nog hade Cicamed ett rätt trevligt kit för att prova på bestående av fyra olika produkter; en rengöring, en ansiktskräm, ett serum och en mask. Detta klickade jag raskt hem och jag är nu efter några månaders användning redo för en recension. 

Cleanser Antioxidant

Rengöringen är Cicameds enda rengöring och den ska vara lämplig för alla hudtyper. Den är dryg, luktar väldigt gott av citron och löddrar trevligt. Jag upplever att den tvättar rent bra men när jag har haft smink eller solprodukter på mig blir det bäst om jag gör tvättar bort det med en oljebaserad rengöring som första steg före Cicameds rengöring. Den var ändå tillräckligt bra för att jag skulle köpa den i full storlek (men jag är inte hundra på att jag kommer köpa den på nytt när min nuvarande tar slut #grönaregräs).

24 h Cream Balance

En dag/nattkräm för alla hudtyper men speciellt för känslig hud. Det här var en väldigt snäll kräm som gjorde det den skulle men kanske inte så mycket mer. Ibland kunde jag uppleva att krämen var lite  "sträv" och lade sig lite ovanpå andra produkter och att jag fick jobba lite innan den gick in i huden. Den skulle vara djupt återfuktande men jag som har rätt torr hy tyckte inte riktigt att den var tillräcklig. Personligen vill jag gärna ha lite mer effekt i en kräm men jag tror att den kan vara väldigt bra om man har lite mer känslig hud. Cicamed har även en ansiktskräm för normal hy och en för torr och det är möjligt att den för torr hy hade passat mig bättre.

Serum C

Ett av Cicameds två serum (det andra är ett AHA-serum som jag också har testat). Serumet med C-vitamin ska vara återfuktande och skyddande. Det luktade friskt av citrus och konsistensen var lite gelébetonad. Jag kan ibland få lite allergiska reaktioner mot produkter med citrus men det fick jag inte av det här. Det kändes som ett bra allroundserum även om det kanske inte var jättehäftigt. Även serumet köpte jag i full storlek men när det tog slut köpte jag inte ett nytt utan övergick till andra märken istället.

Collagen Boost Mask

Nu till produkten som jag tyvärr inte gillade alls, den enda ansiktsmasken i Cicameds sortiment. Enligt hemsidan ska masken ha en anti-ageeffekt och ge uppstramning och lyster. Tanken med masken var att den skulle läggas på efter rengöring varpå den skulle få verka i fem minuter innan kräm eller smink lades på över masken. Jag tyckte inte om det alls. Den luktade väldigt starkt av alkohol och visst stramade det i ansiktet men inte alls på ett bra sätt. Det kändes som den tog all fukt jag hade och lämnade mig med en stram tapet till hy. Den kanske funkar för de som har fetare hy men för mig var den ett riktigt bottennapp.

Sammanfattningsvis tyckte jag att produkterna, masken undantagen, var bra men kanske lite tråkiga. Jag tror att de är mycket bra för personer med känslig hy eftersom de alla känns rätt snälla. Ett ord för att sammanfatta dem skulle vara:

stabilt

Kitet finns på Cicameds egen hemsida för 349 kr men kan hittas billigare bland annat på Skincity, Grön skönhet, Fina mig, Apotea och Lyko.

Tv: Love (Netflix)

Jag började i veckan att titta på Netflix nya serie Love och har hunnit fram till mitten av avsnitt sex. Sedan stängde jag av eftersom jag blev  irriterad. Jag köper nämligen inte riktigt grundpremissen (vilken jag antar är att huvudpersonerna ska sluta tillsammans, om det inte är så ber jag om ursäkt och ska givetvis omvärdera min ståndpunkt).

Från början gillade jag serien skarpt med dess lite planlösa handling, lagom smarta konversationer och rätt realistiska karaktärer och jag älskar verkligen den ena huvudpersonen Mickey. Hon är smart, strulig och ger blanka fan i vad folk tycker och tänker om henne. Problemet är att jag tycker att den andra huvudpersonen Gus är något av det mest enerverande som gått i ett par skor. Seriöst killen killen är en total toffel som måste fråga om råd från allt och alla hela tiden. Varför i hela fridens namn skulle stencoola Mickey falla för honom? För att han är en "snäll" kille som behandlar henne bra? Är det det enda som räknas? Visst hon verkar trivas i hans sällskap men jag plockar liksom upp noll känsla för att hon tänder på honom. Ska hon verkligen nöja sig med den pajasen? Vill hon ha någon som hon kommer få leda genom livet och knyta dubbelknut på skosnörena för? Jag är ytterst tveksam.

Personligen känns det mest som nördkillens dröm om att den coola tjejen kommer att se och uppmärksamma honom (han som spelar Gus är även med och skriver serien). I verkligheten skulle jag vilja påstå att töntiga killar visserligen får kyssa coola tjejer ibland när den coola tjejen är tillfälligt less på att leta efter en cool jämlike eller på att vara ensam men förr eller senare kommer hon att tröttna på att ha en dyrkande dörrmatta och gå vidare.

P.S. Jag kommer givetvis att se klart serien ändå med förhoppning om att mina farhågor inte besannas men jag är inte optimistisk. 

P.S.2. Om farhågorna, mot förmodan, inte skulle besannas kommer serien att gå från bra till briljant. 

Alena aktiviteter: Alfapet

Ok, så det finns en anledning att det heter sällskapsspel och inte enskapsspel, de är oftast helt enkelt roligare med sällskap. Själv är jag mycket förtjust i sällskapsspel (med sällskap) även om min familj försiktigt har påpekat att jag kanske borde undvika att spela just med sällskap eftersom jag tenderar att bli lite för fokuserad på att vinna (alternativt ger upp fullständigt när det inte går så bra). Jag ser det mer som att det är en liten brist i min för övrigt perfekta karaktär som jag kanske behöver arbeta på. 

Hursomhelst, det är som nämnts ofta föga givande att spela själv (om man inte låtsas vara flera olika karaktärer, byter stol, dialekt och huvudbonad mellan varje drag, då är det rätt roligt men av helt annan anledning). När jag saknar spelsällskap och inte orkar kombinera valt spel med hela havet stormar brukar jag spela alfabet på nätet på Betapet. 

En av fördelarna med att spela på nätet är att man slipper sitta en hel kväll efteråt och glo på någon självbelåten vinnare, när man är klar lämnar man bara brädet och kan slicka sina sår under valfritt bord ifred. En annan är att man slipper alla diskussioner om vad som är korrekta ord eller inte eftersom sidan rättar automatiskt. En tredje är att man kan läsa en bok samtidigt som man spelar. 

Bok: Istvillingar (Tremayne)

Lydia och Kirstie är enäggstvillingar - sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.

Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen.


Men inget blir som de hoppats. Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern. I skolan skyr de andra barnen henne, hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt ensam.


Angus tvingas ofta resa bort på grund av sitt arbete och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En fruktansvärd misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?

Det flyger inte direkt huvuden eller stänker blod i den här boken utan den är mer lågmält läskig. Det ligger väl kanske lite i själva konceptet med ödsliga platser, vild natur och underliga ungar (jag tycker barn är läskiga överlag). Som sådan är den helt ok, den kändes som en bok som man hittar i en sommarstuga och klämmer under en regnig dag och sedan gladeligen lämnar efter sig när man reser hem igen. Jag gillade inte att den växlade mellan att berättas i första (Sarah) och tredje (Angus) person. Det blev lite underligt även om det väl var nödvändigt för att få ihop intrigen. Thriller eller spökhistoria, vilket det är tänker jag inte avslöja för att inte förstöra för potentiella läsare. Mitt betyg med ett ord:

regndagsvänlig

Boken hittas här, här, här och här.

En bättre värld

Är det bara jag eller hade inte världen varit ett mycket bättre ställe om inte vi människor funnits i den? De kunde kanske behålla ett par av oss i vetenskapligt syfte och ha oss i någon form av antropologisk trädgård, bakom höga galler och med stora varningsskyltar (och givetvis isolerade på grund av vår obevekliga drift att ha ihjäl varandra).

För frigående kommer vi förr eller senare att få den här världen att gå under.

Motto: Vad hade Pollyanna gjort?

Pollyanna är en rätt enerverande unge i en barnbok med samma namn från 1913. Hon är alltid positiv (hon skulle se solstrålar även genom den mest kompakta Göteborgshimmel), extremt hjälpsam och outhärdligt vänlig. Till råga på allt är hon dessutom övertygad om det bor små Pollyannor inuti alla andra människor också (även om hon givetvis inte skulle vara så förmäten att hon hade uttryckt det riktigt så själv) och tänka sig, det visar det sig att det gör (eftersom alla andra blir så inspirerade av Pollyanna att de hittar sin egen inre Pollyanna)!*

Hursomhelst, trots idog strävan har jag inte riktigt lyckats inkarnera Pollyanna fullt ut och jag är rätt övertygad om att jag aldrig kommer därhän (utan möjligen med hjälp av ett massivt intag av illegala substanser alternativt en lätt lobotomering). Jag har dock upptäckt att Pollyanna ändå kan vara till viss hjälp. När jag  träffar på någon sällsynt korkskalle eller ställs inför en särskilt sopig situation brukar jag försöka ta ett djupt andetag och helt enkelt tänka "Vad hade Pollyanna gjort?". Och när jag tänker på vad Pollyanna hade gjort eller sagt blir det är så löjligt att jag faktiskt brukar bli på bättre humör.

Det är också en rätt bra fras att leverera när någon annan är sällsynt gnällig eller negativ (det förutsätter ju givetvis att denne någon andre också har koll på hundraåriga barnboksreferenser).

*Hade Pollyanna föreslagit "We Shall Overcome" som allsång 1992 i Rinkeby hade armkrokarna varit ett faktum.

Alena aktiviteter: Klassisk konsert

När jag var sisådär halvvuxen hade jag en period när jag endast lyssnade på klassisk musik. Detta eftersom det var "grunden för all annan musik och därmed den enda musik som är värd att lyssna på" (det var före mina visdomständer och min självdistans hade vuxit ut ordentligt). Sedan blev jag äldre, hoppade ner från mina höga hästar och upptäckte att det kanske fanns en del annan musik som var värd att lyssna på också. Jag lämnade Mozart med vänner åt sina, ofta dystra, öden och gick vilse i indiepopdjungeln istället (tilläggas ska att det var till stor sorg för delar av min släkt då klassiska cd-skivor inte direkt hörde till de dyraste och därmed hade utgjort tacknämliga födelsedagspresenter och julklappar).

Hursomhelst, i somras sprang jag av en slump på min ungdomskärlek igen under Kulturkalaset. En kväll när det var som mest strålande Göteborgsväder sökte jag och mitt sällskap skydd inne på Konserthuset och hamnade då på en konsert med Göteborgs symfoniker. Efter viss inledande blyghet kastade jag och musiken oss i varandras armar och det kändes som vi aldrig hade varit isär. Sedan dess har jag under hösten gått på ett flertal konserter och vi försöker att långsamt hitta tillbaka till varandra.

Min senaste konsert, 1001 sagolika kvällar, var jag på för några veckor sedan och då var jag där just på egen hand. Hur är det då att gå på en klassisk konsert själv? Jo, alldeles utmärkt. Det är en typisk aktivitet som det kan vara svårt att finna sällskap till, det är smalt och det kan vara lite smådyrt*, och eftersom föreställningarna ofta bara går en kväll finns det stor missrisk. Det är en väldigt stark upplevelse att på plats höra musik framföras av en symfoniorkester och det är rätt skönt att uppleva det ensam eftersom man då kan blunda och vifta med sina små korviga utan att behöva oroa sig för hur man framstår för eventuellt sällskap. Det är lite svårt att beskriva men jag upplever det också som att hela salen sveps med av musiken och det skapar en väldigt skön stämning där folk ler mot varandra och byter ord även med ensamma främlingar (eller också är människor som går på klassiska konserter, de är fler än man kan tro, bara genuint vänliga och trevliga människor). Den enda nackdelen är att pausen är lite lång, den brukar vara tjugo minuter, och om man inte känner för att hänga med de andra i bubblan kan det bli lite långdraget. Men som alltid, ta med en bok så löser sig det också.

*För den som inte är pojken med guldbyxorna eller hör till den lyxiga kategorin student/pensionär som begåvats med rabatterade biljetter kan det rekommenderas att ta del av klassisk musik i kyrkor (billigt/gratis), på kulturevenemang (ofta gratis) eller studentuppsättningar (billigt). 

Bok: Den sovande och sländan (Gaiman)

Hon var en av de där skogshäxorna som hamnade i utkanten redan för tusen år sedan, och ett riktigt ondskefullt väsen. Hon la en förbannelse på barnet vid födseln, så att när flickan fyllde arton år skulle hon sticka sig i fingret och somna in...för evigt.

Hm, det där låter som en nyskapande och helt unik intrig...

Neil Gaiman är en författare som jag har ett kluvet förhållande till. Jag är en varm anhängare av Oceanen vid vägens slut och Coraline, tyckte inte att Kyrkogårdboken berikade mitt liv något nämnvärt, minns inte riktigt Pratchettsamarbetet Goda omen (och då jag vanligtvis gillar Pratchett skarpt är det inte ett bra tecken) och tyckte att Amerikanska gudar var en stor besvikelse ("brötig", grabbig och rätt långtråkig). 

Vad tycker jag då om Gaimans version av Snövit möter Törnrosa* (för i boken är det alltså Snövit, givetvis flankerad av dvärgar**, som rycker ut när land och rike hotas av en mystisk sömnepidemi och, utan att avslöja för mycket, gör det med den äran)? Jo, ett problem när man väljer att utgå från en historia som har berättats tusen och en gånger förut är väl att man dels måste följa den tillräckligt mycket för att folk ska känna igen sig och dels måste få in tillräckligt mycket som avviker för att det ska berättiga version ettusentvå. Och visst, Gaiman vänder och vrider på de givna sagoramarna en del (på ett sätt som ligger väl i tiden) och visst det är underhållande men är det tillräckligt? Jag är tveksam. Det bästa med boken tyckte jag helt klart var de vackra och detaljerade bilderna av Chris Riddell (om man kan bortse från den obligatoriska och något tröttsamma avbildningen av hjältinnan med långt hår, modellfigur och kroppsformad rustning). Jag hade i ärlighetens namn kunnat klara mig utan texten och bara fått njuta av bilderna. Mitt betyg med ett ord kan därför bara bli:

bildskön

Boken hittas här och här.

*Det sägs väl aldrig uttryckligen att det är de bägge men jag känner mina sagolöss på gången.
**Vem behöver en dvärghund i handväskan när man kan ha en riktig dvärg bredvid sig liksom?

Alena aktiviteter

Det finns tillfällen i livet då det är rätt trevligt med sällskap (fia med knuff blir rätt meningslöst utan motstånd). Med det präntat finns det även en hel del tillfällen då det fungerar ungefär lika bra (bio) och ibland till och med bättre utan (yoga). Dessvärre är det inte helt givet på förhand vilken aktivitet som faller in under vilken kategori varför det här varmt rekommenderas att hemfalla åt egna empiriska studier.

Själv har jag bedrivit dylika studier under många år, inte minst med anledning av tidigare angett motto, med mer eller mindre framgångsrika resultat. Om någon nu, mot förmodan, inte känner den rätta vetenskapliga andan kan denne okände glädjas åt att övertecknad generöst nog kommer att dela med sig av dessa resultat framöver. Spänningen bör vara olidlig.

En söndagsmiddag: Limemarinerad torskrygg med mangoceviche

Inte gårdagens dock, eftersom jag och min ömma moder då tog en spontan söndagsmiddag på lokal lokal, men för några veckor sedan lagade jag limemarinerad torsk med mangoceviche vilket var något av det godaste jag har ätit på både år och dag (jag får fortfarande en mindre vårbäck i munnen bara jag tänker på hur gott det var). Jag var inledningsvis lite tveksam till den råa torsken men ändå försiktigt optimistiskt eftersom jag har positiv erfarenhet från en sushirestaurang i mitt närområde som föredömligt* har bytt ut jätteräkorna mot just rå torsk. Och det funkade hur fint som helst, limesaften balanserade utan problem den råa fisksmaken och allt var supergott ihop (även om jag hade kunnat klara mig utan romen). Eftersom det även gick snabbt och lätt att röra ihop är det verkligen en ny favoriträtt!

*Om du bara vill göra en enda pyttesak för miljön...

Bok: Kanske är det allt du behöver veta (Lockhart)

Cadence Sinclair Eastmans berättelse tar sin början före den femtonde sommaren. Somrarna tillbringar den förmögna familjen Sinclair på sin privatägda ö utanför Massachusetts kust. På den polerade ytan är de atletiska, långa och attraktiva - och ingen är misslyckad.

Den femtonde sommaren händer något som förändrar allt. Något som Cadence förtränger minnet av, och ingen vill berätta sanningen för henne. Men vad var det egentligen som hände?

Den börjar kännas som mitt läsande är en enda lång danslektion nu (twist twist). Här flaggas det återigen redan på baksidan om att något har hänt som har förändrat allt, precis som i Vi är alla helt utom oss, men den här gången är vändningen inte lika originell. Och det tycker jag är ett problem när jag läser en bok där det ska finnas en vändning, jag fokuserar hela mitt läsande på att fundera ut vad vändningen kommer vara och eftersom det oftast är någon av grundvändningarna död/sex/olycka (heder åt Fowler där) brukar det gå rätt fort. Det ultimata hade väl varit om det hade funnits en världsomspännande överenskommelse om att aldrig avslöja att det överhuvudtaget finns vändningar i saker och ting men det känns som det finns andra prioriteringar inom det internationella samfundet just nu. När klimatet, krigen, fattigdomen, sjukdomar och ojämlikheter är fixade kanske det kan komma upp dagordningen? Till dess är det som det är. 

Men åter till boken. Det här är den andra berättelsen jag har läst av Lockhart efter Den ökända historien om Frankie Laudau-Banks och egentligen har jag rätt likartade tankar kring dem. De är lättlästa och rätt underhållande och utspelar sig i fascinerande miljöer, den första i en exklusiv privatskola och den andra på en privatägd ö. De skildrar den alltid så lockande överklassen med alla dess hemligheter och intriger. Det är som de klickar i alla boxar för vad som borde vara en bra historia men de kanske gör det lite för bra så att det känns lite konstruerat? Intrigerna är de samma som har traskat genom litteraturen i rätt många likartade skepnader. Personerna känns alltid bara som just personer i en bok och inte som riktiga levande människor. Mitt betyg med ett ord:

ok

Boken hittas här, här, här och här.

Husmorstips: Tvätta hårborsten med bikarbonat

Håret tvättar vi med jämna mellanrum men hur är det med dess bästa kompis hårborsten? Troligen är denna trotjänare mer försummad på tvättfronten. Efter att sett några traumatiska uppförstorade* bilder på allt hemskt som dväljs i borststråna brukar jag försöka tvätta mina borstar någon gång per månad (ett tips är att hitta på en minnesregel typ när lönen/mensen/elräkningen/annan trevlighet kommer). Jag rekommenderar alla att ha mig som föredöme (gäller inte enbart borsttvättning) och att göra på följande sätt:

1. Ta bort allt hår och annat skräp från borstarna. Jag brukar använda en kam för att få bort även "dammludet" som samlas i borststråna.

2. Häll upp en stor skål med varmt vatten, tillsätt lite bikarbonat och valfri mängd borstar.

3. Nu kommer det (korta) roliga momentet. Häll i äppelcidervinäger och voilà:

4. Betrakta bubblorna fascinerat. Lämna sedan skålen med borstarna en stund och gå och gör något annat. Eller stanna kvar och titta, det funkar också,

5. Övervinn din motvilja och stoppa ner händerna i vattnet. Gnugga borstarna och stråna för att få bort all skit.

6. Skölj av borstarna noggrant och lägg dem att torka på en handduk med stråna nedåt.

7. Motstå impulsen att dricka vattnet i glasskålen. Häll ut det istället.

8. Njut av dina fina nytvättade borstar och berätta hårborstresande historier för dina vänner om allt hemskt du hittade i skålen efter tvätten.

P.S. Svinborst kan vara lite mjukt efter tvätten men de tuffar till sig rätt fort igen.

*Vad är inte traumatiskt att se uppförstorat?

Bok: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (Haddon)

Det var en lite underlig bok. På ytan var den rätt rolig men samtidigt var den djupt tragisk många gånger. Det blev speciellt med Christopher som berättare eftersom han beskrev hur han uppfattade saker och ting, rakt upp och ner och rätt kyligt, samtidigt som man som läsare förstod att han var som något av en bulldozer som bara plöjde fram utan att uppfatta hur det han sade och gjorde påverkade människor runt omkring honom. Boken väckte en del tankar, särskilt hur det skulle vara att ha en anhörig med en liknande diagnos som Christopher. Det måste vara så svårt att förstå och acceptera att vissa saker som är positiva för en själv, kroppskontakt, omväxling och sällskap, bara är negativt för den andre och att man måste avstå dem. Det är särskilt på ett ställe i boken när Christopher beskriver hur han och pappan istället för att kramas nuddar varandras fingertoppar väldigt lätt vilket han står ut med eftersom han vet att pappan har behov av gesten. Mitt betyg med ett ord blir:

bra

Boken hade hittats här om den inte hade varit slutsåld. Jag hittade den på biblioteket. Länge leve biblioteket! 

P.S. Jag älskade kapitelnumreringen!  Fram för mer innovativ numrering!

Besvikelse: Sanbitter

Jag dricker i princip tre saker; vatten,vin och kaffe. Inte allt för sällan får jag för mig att jag borde vidga min dryckeskrets och hitta nya bekantskaper. Det brukar gå sådär.

Av någon anledning har jag fått för mig att min nya dryckesfrände ska gömma sig på Systembolagets alkoholfria sektion så i denna brukar jag botanisera särskilt ingående (eller också har det något att göra att denna sektion ofta befinner sig alldeles vid kassorna och att jag därför har gott om tid att skärskåda den medan jag står i kön för att få betala för andra dryckesvaror). Mitt senaste spontanköp på detta sätt var ett sexpack (jag är optimistisk) Sanbitter. Förpackningen var förtjusande, flaskorna var förtjusande och färgen var förtjusande. Smaken var vedervärdig.*

Jakten går vidare. Någonstans där ute finns det en dryck utan substanser och med mer substans än vatten som väntar på just mig. Per aspera ad astra.

* I eftertankens kranka blekhet borde jag kanske ha kunnat gissa detta då den var listad som en aperitif vilket jag inte ens gillar med alkohol i.

Pierre och Sten

Tänk att Pierre och Sten är precis samma namn men på olika språk. Jag undrar om Pierre i Frankrike också är en beigegrå fyrtiotalist som sin svenske namne?

Hail, Ceasar! (eller problemet med historien)

Igår på internationella kvinnodagen var jag och såg Hail, Ceasar! - en film av män, om män och med män. Ironin klippte biljetterna i dörren.

Filmen skildrade några hektiska dygn i livet för en filmbolagsanställd fixare i femtiotalets Hollywood och var i mycket en hyllning till den tiders filmer. Underhållningsvärdet åt sidan (sådant fanns det) fick filmen mig att börja fundera. Filmens kvinnor var divor, sekreterare, skvallerreportrar hemmafruar (och en filmklippare). Ungefär de kvinnor som man kan föreställa sig fanns i Hollywood på den tiden. Ingen av dem hade en särskild framträdande roll (jag hade gärna sett filmklipparen i en sådan) utan de var mest rekvisita för de manliga karaktärerna. Också det nog helt i linje med hur det var i Hollywood på den tiden. Och det är väl på något vis det som blir problemet med de flesta historiska filmer, det finns bara fåniga biroller för kvinnor i filmerna eftersom kvinnor för det mesta bara  hade fåniga biroller i historien.

Problemet med historien är ju att det finns så förtvivlat få kvinnor* i den. Kvinnor har inte skrivit historien och de syns sällan i den. Tyvärr är ju historien också rätt passerad så det är ytterst svårt att nu i efterhand gå tillbaka och skriva om den. Det är ju inte direkt så att det finns en massa källmaterial skrivet av kvinnor om kvinnor som bara ligger där i någon skrubb och är bortglömt. Det som är förlorat är förlorat. Det som aldrig nedskrevs eller avbildades är borta (jag tycker själv som ett barn av vår överdokumenterade samtid att detta är rätt svårt att verkligen fatta). Och det finns ingen bra väg runt detta. Vad göra när historien bara skildrar en ytterst begränsad del av den historia som faktiskt funnits? Hitta på? Jag minns när jag läste A-kursen i historia på universitet och vi hade med böcker som skulle ge kvinnligt perspektiv såsom Envisioning women in world history och Kvinnor i västvärlden. Det är ju givetvis strålande med andra perspektiv på historien men problemet med böckerna var att mycket av dem blev rena spekulationer eftersom det inte fanns något eller ytterst lite källmaterial. Kanske är det ändå bättre med en helt eller delvis påhittad historia än ingen alls? Eller ska vi sluta läsa all historia för att denna inte skildrar hela sanningen? Kanske väl dramatiskt. Kanske inte. Jag vet inte.

En annan fundering är hur det påverkar oss att ta del av dessa, verkliga eller fiktiva, skildringar av marginaliserade kvinnor även om vi vet att det skildrar historiska epoker. Gör det att vi undermedvetet lättare accepterar marginaliserade roller även nu? Får det oss att vara tacksamma över de smulor vi har nu eftersom lite ju ändå har blivit bättre sedan då? Jag vet inte det heller.

* Och ja det finns andra marginaliserade grupper också. 

Om

Om jag hade levt för 160 år sedan när Fredrika Bremers Hertha kom ut hade jag som ogift kvinna inte varit myndig utan stått under min pappas förmyndarskap.

Om jag hade levt för 140 år sedan hade jag kanske varit myndig men jag hade inte fått läsa till mitt yrke på universitetet.

Om jag hade levt för 100 år sedan hade jag visserligen varit myndig och kunnat ha mitt yrke (även om det hade varit föga troligt att jag skulle haft det) men jag hade inte fått rösta.

Om bara för att ovanstående nu är fixat hade inneburit att allt annat vore löst också.

Vitt vin och vitvin

Jag dricker rött vin och jag dricker rödvin. Varför dricker jag då bara vitt vin, inte vitvin*?

*Men vitvinsvinäger har jag i mitt skafferi och vitvinsglas (nä, sådana har jag faktiskt inte men i teorin så) i mitt vitrinskåp (sådant har jag inte heller, fortfarande teoretiskt).

Veckans söndagsmiddag: Kattmat (a.k.a. långkokt chili)

Jag gillar söndagar. På söndagar finns det liksom ingen press att göra något, det är ok att bara lunka runt och se sunkig ut. Jag brukar sitta länge och dricka kaffe, fundera över livet, vad jag ska göra under dagen, vad jag ska äta under den kommande veckan och framför allt: vad jag ska äta till söndagsmiddag. Varje söndag brukar jag försöka laga ett nytt (eller i alla fall mer tidskrävande) recept och det är något av veckans kulinariska höjdpunkt (jag är mitt eget största fans på de flesta områden och min matlagning är inget undantag). Söndagar passar sällsynt bra för att laga nya recept, dels brukar jag som tidigare nämnts sällan ha något planerat varför jag har gått om tid, jag brukar veckohandla och kan därför vara säker på att ha alla ingredienser hemma och sist men inte minst blir det ett sådant trevligt avslut på veckan. Den här veckan har jag lagat mat större delen av dagen eller rättare sagt, maten har lagat sig själv större delen av dagen, jag har nämligen gjort en långkokt chili. Jag dubblade chilimängden och ignorerade fullkomligt bönförslaget (min aversion mot bönor motade effektivt bort mig från min påbörjade vegetariska vandring för några år sedan) men följde i övrigt.

Bortsett från dess likhet  (något av en episk bild om jag får säga det själv) med valfri burk Sheba är jag rätt, men inte helt, nöjd med resultatet. Den dubblerade chilimängden till trots blev det lite tamt på något sätt. Detta tycker jag ofta blir problem med långkok av alla de slag, det blir onekligen mustigt men allt smakar i slutet lika (och det är väl det som är vitsen). Det är möjligt att jag hade lite fel tillbehör, jag serverade mig chilin i tortillabröd tillsammans med lite gräddfil, västerbottenost, salladslök och avokado samt med ett gott rödvin i glaset och i eftertankens kranka blekhet hade jag nog velat ha något "friskt" att bryta av smakerna med (kanske någon form av salsa?). Nåväl, för att vara kattmat antar jag att det ändå blev rätt tilltalande!

Bok: Vi är alla helt utom oss (Fowler)

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa bad henne börja i historiens mitt varje gång hon ville berätta något. Nu har Rosemary börjat på universitetet och hon pratar inte längre oavbrutet. Minst av allt pratar hon om sin familj.

Hon växte upp med två syskon: Lowell och Fern. Båda djupt älskade och båda numera försvunna ur hennes liv. Någonting hände som lämnade familjen i spillror. Sedan dess är Lowell på flykt, deras en gång så levnadsglada mamma är en skugga av sitt forna jag och deras pappa likaså. Och Fern, Rosemarys älskade syster, vad hände med henne? Ingen av dem hade kunnat föreställa sig hur Ferns öde skulle påverka dem. Då, nu och för alltid.

Ok, här får jag skylla mig själv lite. Jag läste en recension av boken med en bild (gillar omslaget skarpt) och tyckte att den verkade bra. När jag sedan hämtade upp boken på biblioteket gjorde jag misstaget att glutta i slutet. Mycket dumt eftersom det förstörde en av bokens grundläggande vändningar. Det är därför svårt att veta vad jag hade tyckt om den om jag inte redan hade vetat vad jag visste. Nåväl, nu visste jag vad jag visste och det är lätt att vara efterklok. Det är en annorlunda vändning i alla fall, det måste jag erkänna.

Min bild av boken efter genomläsning är att den var lite splittrad. Jag orkade inte riktigt engagera mig i alla trådar och det kändes som en del av dem aldrig knöts ihop riktigt, Jag kände inget direkt intresse för huvudpersonen och det var svårt att riktigt förstå hennes och de andra karaktärernas drivkrafter. Mitt betyg på boken med ett ord blir därför:

sådär

P.S. Det är möjligt att jag var ouppmärksam men jag inser nu när jag skriver recensionen att jag inte alls förstår titeln?  Eller den kanske bara syftar på att familjen var i spillror?

P.S.2. Den som ändå blir nyfiken på boken rekommenderas starkt att inte kika på de sista sidorna och kan hitta boken här och här.

Motto: Den som väntar för länge på sällskap missar saker

En sak som jag har lärt mig under min långa *host* och mödosamma *host host* levnadsbana är att när jag har letat för länge efter någon att göra något särskilt med har det ofta slutat med att jag har missat det helt. Den kan vara en biofilm som slutar gå (Forrest Gump), en utställning som läggs ner  (Vi är romer på Göteborgs stadsmuseum) eller en restaurang som brinner ner (fast när det gäller det sistnämnda är det troligen något skumt med i bilden och då kanske det är lika bra att missa det). Just nu är jag lite orolig för att Machu Picchu ska stänga för turister innan jag har hunnit dit. Hursomhelst, när det är något jag vill göra och givet sällskap inte finns från början eller kan rekryteras med rimliga ansträngningar brukar jag därför försöka göra det själv. Ibland blir det rätt trist utan sällskap och ibland blir det fantastiskt. Huvudsaken är att jag inte har missat det.

Hej!

Jag heter Veronica. Jag tycker bäst om rostat bröd när det fortfarande är varmt men har svalnat lite så att smöret inte smälter. Om jag fick välja mellan att vara blind eller döv hade jag valt döv. Jag är ytterst lyckligt ensamstående. Jag brukar säga att min favoritfilm är Stjärnornas krig. Tyvärr är jag en dålig förlorare och en än sämre vinnare. Jag är trettiofyra år och idag blev jag tillfrågad om legitimation både när jag var på systemet och när jag skulle köpa en trisslott. Det händer relativt ofta att folk frågar mig om vägen, även på ställen där jag själv aldrig har varit tidigare. Jag tycker att barn och hundar är rätt tråkiga. När jag var liten brukade jag smuggla med mig böcker på semestrarna. Jag gillar både fotboll och teater. En gång gick jag på en buss där det redan satt tre andra personer och jag missade att en av dem var min enda syster (inte uppskattat). Min största spelvinst är femtusen vilket jag vann på en bingokryssning till Danmark. Jag bor i Göteborg. Jag är något av en kursmissbrukare men läser inget den här terminen varför jag upplever att jag har eoner av tid över (bland annat för detta). Jag gillar att elda saker. Min senaste resa var för tre veckor sedan och gick till Budapest. Det har hänt att jag har gått in i lyktstolpar. Jag har skilda föräldrar som bor kvar i samma hus. När jag var sju år gammal fick jag pris i en teckningstävling där jag hade målat en ko. Det är fortfarande min främsta bedrift i tävlingssammanhang.